Fotografins historia

Fotografins historia är rik och fascinerande, med flera viktiga milstolpar som bidragit till utvecklingen av fotografering och dess spridning i världen.

Camera Obscura: Camera Obscura, det latinska namnet för “mörkt rum”, är ett fenomen som varit känt sedan antiken. Redan filosofen Mozi (eller Mo Ti) från Kina (470 – 390f.Kr.), Aristoteles (384-322 f.Kr.), och Leonardo da Vinci (1452-1519) beskrev principen där ett litet hål i en vägg projicerade en upp-och-nedvänd bild av landskapet utanför på motsatt vägg. Den lärde araben Alhazen (965-1038) dokumenterade principen i sitt verk om optik. På 1000-talet betraktades Camera Obscura huvudsakligen som en astronomisk metod för att observera solen och solfenomen.

Under 1500-talet vidareutvecklades tekniken, bland annat av Girolamo Cardano som införde en bikonvex lins för bättre bildkvalitet och Daniello Barbaro som introducerade bländare för skärpejustering. Johann Zahn (1641-1707) utvecklade senare portabla varianter som blev prototyper för framtida kameror. På 1500-talet använde konstnärer enkla lådkameror, som då kallades camera obscura för att teckna och måla med centralperspektiv. Ljuset släpptes in genom ett litet hål och projicerade en upp-och-nedvänd bild på motsatt vägg.

Silversalter och de första fotografiska försöken: 1727 publicerade Johann Heinrich Schulze den första systematiska undersökningen av silversalternas ljuskänslighet, vilket lade grunden till fotokemin. Även Carl Wilhelm Scheele bekräftade att klorsilver mörknar i ljus och att svärtningen berodde på bildningen av små silverkorn. Thomas Wedgwood (1771-1805) var den förste som försökte skapa bilder utan konstnärens pensel genom att använda ljuskänsliga material. Dock lyckades han inte fixera bilderna. Försök gjordes även av hans vän Sir Humphrey Davy utan framgång.

Daguerreotypi: Fotografins födelse anses vara 7 januari 1839. Då lämnade den franske dekorationsmålaren Louis Jacques Daguerre en redogörelse av sin fotograferingsmetod till franska vetenskapsakademien. För detta fick han en belöning i form av en statspension på 6000 franc. Det första steget, att få fram en bild på en silverplåt, överdragen med flytande asfalt, uppfanns av Louis kollega Joseph Nicephoe Niepce redan 1825. Den stora nackdelen var att exponeringstiden var en hel dag eller mer. Just detta var Daguerres bidrag, att få ned exponeringstiden.

Kalotypi: Engelsmannen William Henry Fox Talbot utvecklade en metod baserad på saltpapper och negativ, vilket möjliggjorde kopiering av bilder. Denna negativa/positiva princip, kallad kalotypi, lade grunden för framtida analog fotografi.

Kollodiumprocessen: År 1851 introducerade Frederick Scott Archer kollodiumprocessen, som använde glasnegativ för att producera flera papperskopior. Denna metod kombinerade daguerreotypins detaljrikedom med kalotypins reproducerbarhet och bidrog till fotografins spridning.

Fotograferingskonsten nådde snabbt även Sverige. Redan 1839 översattes Daguerres handbok till svenska. År 1840 uppträdde fotografer i Stockholm med utrustning från Paris och resultatet ställdes ut på Kungliga Museum. Samma år etablerade sig den första porträttdaguerreotypisten, Johan Adolf Sevén, i huvudstaden. Moderna Museet har haft en utställning om de första fotograferna “Skrivet i Ljus“.

Fotografen, fransmannen Derville, kom 1843 till Sverige från Paris. Han hade lärt sig yrket direkt av Daguerre vid någon av hans förevisningar. Derville hade en svensk elev vid namn Carl Johan Berggrén. Efter rundresande med fotografering i landsorten anlände Berggren 1847 till Halmstad och satte upp en ateljé hos gästgivare A J Sjögren. Sjögrens ställe, “Norre katt i Halmstads västra gärde mellan stora landsvägen och Nissaån”, kallades Tivoli och var ett förlustelseställe med gräsmatta, lövsalar, lusthus, dansbana med mera och passade bra för att erbjuda fotografering. Många kringresande fotografer besökte Halmstad och flera etablerade sig i staden under andra hälften av 1800-talet.

Först i slutet av 1800-talet började bofasta fotografer att etablera sig på landsbygden utanför städerna i Halland. År 1895 flyttade Paulus Larsson (1855-1946) till Oskarström med sin maka Josefina Charlotta, född Lindberg. De bodde först i en fastighet Fredriksberg, sedan i Vilan, och från 1910 hade Larsson sin fotoateljé i fastigheten Rosenberg i Oskarström. Larsson lämnade Oskarström 1923 efter att ha blivit änkeman och flyttade till Stora Mellösa i Örebro län. Larsson gjorde både de vanliga visit- och kabinettskorten, samt även skol- och konfirmandklasser, arbetsplatser, präst- och bondgårdar. Hans större foton kännetecknas av att han placerat ut personer och djur i grupper på bilderna; ofta är husbonde och hustru placerade vid ett bord med duk och blommor i förgrunden på bilden.

Dessa innovationer har varit avgörande för fotografins utveckling och dess roll i att dokumentera och bevara ögonblick genom historien.

Fotografins historia hjälper oss att förstå tidsandan och möjligheterna med en modern uppfinning. Mer att läsa om de första internationell och svenska fotograferna finns här: Biografier av de de första fotograferna. Bland annat har Moderna Museet haft en utställning om de första fotograferna “Skrivet i Ljus“.