Fotograf – ett kvinnoyrke

På 1860-talet blev det populärt att gå till fotografen, också för vanligt folk, och de små visitkorts- och lite större kabinettsfotografierna finns i nästan alla gamla album. Dessa bilder kopierades i många exemplar och delades ut till släktingar och vänner som minne. Bilderna samlades ofta i speciella album, där de kunde stickas in i fack på sidorna.

År 1900 fanns det knappt 600 organiserade fotografer i Sverige. Av dem var cirka en tredjedel, 200 stycken, kvinnor. Några av dessa var änkor efter manliga fotografer, några arbetade tillsammans med sina män. Den stora majoriteten av dessa kvinnliga fotografer var dock ogifta. Troligen sålde många av sina ateljeer när de gifte sig. Det var inte ovanligt att just två systrar drev atelje tillsammans. En så stor andel kvinnor i yrket beror säkert också på att yrket var nytt och inte lika förbundet med traditioner och skråtankar, som var hindrande för kvinnors yrkesutövning inom andra områden.

Fotografyrket var ett av få yrken, där det var möjligt för kvinnor att ta sig fram och få eller bibehålla en god status. Det ansågs vara ett repektabelt, borgerligt yrke med goda ekonomiska utsikter. Förutom porträttfotografierna anlitades man för att föreviga festligare tillställningar som mer välbeställda personer i samhället höll. Man anlitades även för att dokumentera fabriker och verkstäder, samt viktigare samhällsfunktioner. Här fick man alltså hantera celebra kunder, dessutom drev man egen rörelse och rådde sig själv vilket skapade respekt för yrket. Säkert var det också ett bra sätt att försörja sig om man inte var gift eller ville gifta sig.

Så småningom kom även populäriteten med vykort, att föreviga platser i hemtrakten och skicka till varandra som vyer. Detta ökade marknasunderlaget och blev en god näringskälla för många fotografer.

Även utbildningssättet bidrog till att kvinnor kom till denna yrkesgrupp. Det var fortfarande ovanligt med kvinnor i högre utbildning i Sverige. Inom fotografyrket fick de utbildning genom lärlingssystem, man började som ateljébiträde och lärde sig hantverket från grunden. Utbildningen var högst individuell. Som lärling var man under den första tiden behjälplig med allehanda göromål, allt från att springa ärenden, ta emot kunder, blanda emulsioner etc. Med tiden får man ägna sig åt retuschering och mörkrumsarbete. Så småningom avvancerar man till att ordna med sittningar och positioner och slutligen att hantera själva kameran.